| Här presenterar vi de fotografer som varit verksamma i socknarna i Hudiksvalls Kommun. Vi kompletterar listan alltefter. Hör av dej om du har fler uppgifter. Dessutom kommer det att finnas en motivkategori som heter ”fotografer” i varje hembygdsförenings fotoapplikation.Fakta om Johan Björklund.
Johan Björklund, föddes den 28/4 1896 som yngste son till Nils Nilsson-Björklund, född 1850 i Sunne, Värmland och hustrun Margareta Wasberg född 1858 från Nora, Enånger. År 1881 blev paret torpare i Ö Bölan, Enånger. De fick 8 barn och Johan var yngst i syskonskaran. Av hans sju syskon fanns två bröder som emigrerade till USA före honom. Det var Olof, Axel som emigrerade 1903 och Nils, Herman år 1910. År 1923 emigrerade han själv till Amerika. Han var en mycket hängiven amatörfotograf och genom hans släkt har vi skannat in ca 200 glasplåtar vid Enångers Bildverkstad. Bilderna som speglar både männsikor, djur och natur torde tillhöra den största samling av glasplåtar som finns bevarade från denna tid (före 1923) med foton från Bölan. Källhänvisning: Enångers släktbok: 7E24 Eva E 2007 03 07 I Enånger har vi kännedom om tre yrkesverksamma fotografer, vilket egentligen är anmärkningsvärt ”stort” för en så pass liten ort. Vi börjar med Erika Nordin (*1865, +1938).
Av många lyckosamma orsaker så finns idag bevarat merparten av hennes livsverk i form av långt över 10000 glasnegativ och andra bildunderlag. Denna bildskatt är i dagsläget en av grundpelarna för den verksamhet med bilddigitalisering som bedrivs i Enånger/Lindefallet. Erika var ju en traditionell ateljefotograf med egen fotoatelje som fanns belägen i centrala Enånger. Visst dominerar porträttfotografier men bildskatten innehåller även mängder av intressanta miljöer från hela bygden. Erika startade sin verksamhet under 1890-talet, och år 1896 grundade formellt hennes företag. Efter Erikas död så övertog dottern (Tekla Svensson) rörelsen i slutet av 1930-talet. Verksamheten minskade succesivt i omfattning, och de sista bilderna i bildsamlingen härrör från tiden strax efter år 1940. Begreppet ”Erika Nordin” kom alltså att figurera i nära 50 år. Fotograf ”nummer 2” blir Walborg Rosin (*1876, +1951).
Även Walborg drev yrkesmässigt en fotoateljé i de centrala delarna av Enånger. Hon var ”skolad” fotograf bl.a. hos en yrkesfotograf i Umeå. Fotoateljén lät hon bygga i Svedja, relativt centralt i Enånger ungefär i omkring år 1905. Historiken är lite mer osäker beroende på att hennes livsgärning i form av fotonegativ inte längre finns bevarade. Sannolikt förstördes eller försvann större delen av hennes bildarkiv i samband med att ateljén revs på 1960-talet. Dock visar samlingar av gamla fotoalbum att Walborgs foton var ungefär lika frekventa som Erikas, så man kan dra slutsatsen att båda dessa fotografer var ganska jämbördiga i sin fotografiska gärning. En grov uppskattning säger att Walborg var som mest produktiv under tiden ca 1910-1930. Projekt Sockenbilder räknar med att ändå på sikt kunna presentera en ganska stor volym ”Walborgs-bilder” baserade på gamla fotoalbum och de så kallade kabinettkorten som finns bevarade. En osäker uppgift talar för att Walborg hade ”monopol” på en stor andel skolkort och konfirmationskort under den akutella tiden. Walborgs fotoateljé torde ha avvecklats under det tidiga 1930-talet till följd av hennes äktenskap med postmästare Broberg, och vid denna tid betraktades det inte som ”passande” att gifta kvinnor skulle ha någon yrkesverksamhet. Så till ”fotograf 3” Anders Bergström
Anders Bergström (1843-1911) är väl den fotograf vi vet minst om. Fotot ovan är i beklagligt dåligt skick, och enligt uppgift fotograferat av ”honom själv”. Enångers första stationära yrkesfotograf, verksam sannolikt från det sena 1870-talet och en bit in på 1890-talet. Bosatt i Tosätter, Grindberget (Grimbo) där han sannolikt också hade sin ateljé. Har hade yrke som målare/ snickare, och en osäker källa uppger att han råkade ut för en händelse som gjorde honom delvis handikappad. Han valde då att satsa på fotografiyrket, och finsnickare som han var tillverkade han själv sin första kamera. En anmärkningsvärd detalj är att Enångers släktbok anger att han skulle ha haft 18 barn. Som ”fotograf 4” noterar vi Tekla Svenson
Tekla (1897-1954), född Nordin, var dotter till den tidigare nämnda Erika Nordin. Under 1930-talet övertog hon successivt fotograferandet efter sin mor. Gränsen mellan Erikas och Teklas fotografier är många gånger oklar, och angiven fotograf bland alla våra utlagda bilder är inte med säkerhet rätt hänförda till respektive fotograf. Fotoateljén avvecklades under det tidiga 1940-talet, men Tekla kom ända att framstå som en flitig fotograf även under senare tid. Tekla gjorde sig dessutom känd som en duktig och allsidig konstnär, såväl skulptris som målare. Hon var mycket produktiv under större delen av sin levnad, och hennes gårdsbilder och naturmotiv är välkända, främst i Enånger. Ett flertal av hennes alster finns utlagda på sockenbilder under sökbegrepp ”konstverk”. Fotograf 5: Ewy Pahlm
Fotograferat av dottern Malin Pahlm Ewy Pahlm (1926-2014), född i Enånger och tillhörde den skara fotografer som inte lade kameran på hyllan bara för att de fyllde 65 år. Med ålderns rätt tyckte hon dock att vid 71 var det dags, och hennes nästan sex decennier långa värv slöts med en omfattande fotoutställning på Hälsinglands museum år 2000: hon hade då varit verksam som fotograf i 58 år i de mest skiftande miljöer. Ewy hade inte minst satt sitt namn i fotohistorien genom sina alteljébilder, men även med de bilder som tagits i hembygden har i dag fått stor betydelse. Med kameran som verktygkan hennes bilder i dag berätta om miljöer och personer som är borta sedan många år. En mycket stor och uppskattad del i hennes arbete var fotografering vid konfirmationer, bröllop och skolfotografering runt om i Hälsingland. Hon var också under många år på Dagens Nyheter innan hon återvände till Hudiksvall där hennes karriär en gång började som elev på Undéns fotoateljé. Hon var 13 år när hon sökte och fick jobbet. Som yrkesfotograf i Enånger var Ewy verksam mellan ca år 1972-1997 med fotoateljé i hemmet i Änga. Under tiden ca 1955-1972 drevs verksamheten huvudsakligen i Iggesund. Ewy Pahlm finns representerad i sockenbilder med ett stort antal bilder hos såväl Enånger som Njutånger. Eric Nordlöw
Eric Nordlöw (stavningsalternativ utifrån olika källor är Nordlöf, Nordlöv). En yrkesfotograf som har en klar Enångerskoppling. Sannolikt född i Tosätter Enånger med släktskap i smedssläkte och fabrikörssläkte i Enånger. Som yrkesfotograf förknippas han med Sundsvall, men allt talar för att han bedrev yrkesmässig porträttfotografering i Enånger som en naturlig följd av hans Enångersrötter. Några av de fotografier som Enångers hembygdsförening förfogar över kan knytas till det tidiga 1870-talet. Fotograf verksam i Långvind Agnes Söderhielm
Boende på Långvinds herrgård, och tillhörde ägarfamiljen av Långvinds bruk. Flitig amatörfotograf och dokumenterade Långvind genom sitt fotograferande. Med uppgifter om Agnes Söderhielm inväntas Fotografer verksamma i Forsa: Ragnar Forsberg, Hamre, Näsviken.1904-05-27–1986-09-15.
Ragnar Forsberg föddes den 27 maj 1904 i Hamre, Näsviken, i en fastighet som numera har adressen Norrbovägen 26. Hans föräldrar hade en affär och fadern var dessutom målare. Redan som ung blev han intresserad av fotografering men även av radioteknik. Med åren blev han en bygdens egen fotograf både när det gäller att dokumentera miljöer och händelser i Forsa men även när det gäller att fotografera brudpar, konfirmander och liknande bilder. P.H., Per Hilding Lindh, journalist på HT
Per Hilding Lindh var positiv och engagerad som person. Ph var politisk aktiv, aktiv inom kyrkan och i många olika föreningar i Forsabygden. Han fick på så sätt ett rikt kontaktnät och kunde förmedla allt som hände i Forsabygden med omnejd både som lokalreporter för Hudiksvalls Tidning samt även till tidningar på riksplanet. Kameran och anteckningsblocket hade han alltid med sej. Han har på så sätt dokumenterat det mesta under många decenier som nu finns bevarat i form av fotografier och reportage i tidningar. En av hans mest berömda bilder är den som blev utsedd som månadens bild i bildtidningen Se förställande ryggtavlan på en man gåendes på en lerig parkeringsplats vid en Ofärnefest med ett barn på axlarna och en flaska i bakfickan. Arthur Bengtsson.
Arbete vid Forsså Bruk. Lutande sig mot pappersmassarullen är Arthur Bengtsson, Rolfsta, Forsa. Han fotograferade mycket under 1920-30 talet. Olof Trolin, Utnäs, Forsa. Född i Norrgården, Utnäs, januari 1905. Föräldrarna hade jordbruk och barnen, tre söner och tre döttrar, hjälpa alla till. Under ungdomsåren började Olof Trolin intressera sig för omvärlden och trots utbildning på trädgårdsskola i Skåne satsade han på ett intellektuellt arbete och lade planerna på att bli bonde bakom sig. Han beställde kurser på Hermods och läste in en examen. Samtidigt som han körde timmer från skiftena på Storberget satt han på lasset och läste. Under tidigt 1930-tal kom han i kontakt med journalistiken och började som radskrivare på Hudiksvalls Tidningen. I den hade hans mor Marta medverkat med noveller under många år. Olof Trolins ingång till den journalistiska banan kanske var genom kameran, han fotograferade aktivt i hembygden och under sina många resor i Europa. Han cyklade till exempel till Parisutställningen 1936 och besökte flera länder i sydöstra Europa och Sovjetunionen. Mellan 1939 och 1972 var han chefredaktör på Hudiksvalls Tidningen, sedan 1999 Hudiksvalls Tidning. Högs Socken. Hälsingtuna Socken |
Per Olsson-Moberg – yrkesfotograf, Hälsingtuna
Per Olsson-Moberg föddes den 14 februari 1859 tillsammans med sin tvillingsyster Margreta, som var ”stor till växten och vog ett halft pund” medan Per däremot var ”en ynkrygg av endast två och ett halft skålpunds vigt”, allt enligt hans föräldrar. Vikterna motsvarar idag 4,25 kilo resp. 1,06 kilo. Han var således liten och klen samt mycket sjuklig under sina första år. Han repade sig dock efter hand och var vid 20 år fyllda ”lika nackhög som min alltid friska och storväxta tvillingsyster”. |
Man kan tänka sig att det var pga. att han var så sjuklig under unga år som bondelivet inte var något som låg för honom. Han läste hellre eller skrev, ritade, sjöng och spelade, samt jagade och fiskade istället, allt utom jordbruk, häst och boskapsskötsel, vilket gjorde hans far mycket besviken. Dessutom fick han inte komma till läroverket i Hudiksvall för far sin, som han så många gånger ”gret och bad” om. Han skriver i en levnadsbeskrivning/släktbeskrivning eller ”stamtavla” som han själv uttryckte sig (omfattande 29 sidor) att skolläraren Er. Ullberg tyckte att han var ”den styvaste han haft under de 37 år han varit folkskollärare”. Han klarade sig dock bra utan fortsatta studier och hade uträttat mer än de flesta andra och uppnått hög social status innan han dog vid 85 års ålder 1944.
Han härstammade från hemmansägare från Hälsingtuna både på fädernet och på mödernet. Hans farföräldrar och morföräldrar hette till förväxling lika, hans farfar hette Per Zakrisson (från Fläsbro, Hälsingtuna), hans farmor Margreta Persdotter (från Finflo). Hans morfar hette Lars Zakrisson (från Skogsta, Hälsingtuna) och hans mormor också hon Margreta Persdotter (från Mo). Hans far hette Olof Persson, född 1827 och hans mor Anna Larsdotter, född 1831. Om alla dessa personer finns både roligt och sorgligt att läsa om i ”stamtavlan”.
Farföräldrarna Per och Margreta var välbeställda tills deras hemman i Fläsbro brann ner, och dottern Karin var nära att omkomma i lågorna. Hemmanet var oförsäkrat och de blev tvungna att sälja marken. Farmodern Margreta var vida berömd för att kunna bedöma och behandla sjukdomar på både människor och djur, anlitad av ej blott ”en dumm och vidskeplig allmänhet utan även av mycket bättre folk”. Hennes specialitet var ögonsjukdomar och hon lär ha uträttat underverk där läkarvetenskapen gått bet. Det verkar ha varit viktigt för P-O att betona hur skötsam och flitiga personer har varit, på flera ställen i ”stamtavlan” står att vissa personer fått medalj för olika saker. Margreta fick Patriotiska Sällskapets stora silvermedalj för långvarig och trogen tjänst hos handlaren Mårten Nilsson i Sanna.
Morfadern Lars Zakrisson stod inte högt i kurs hos P-O. Hans dryckeslag var ökända och efter arbetsdagens slut hamnade han ofta i landsvägsdiket. När sedan hans fru Margreta Persdotter eller någon annan hjälpte honom hem i natten sa han alltid ”ajö mä dä nu jánte, dom ska då slippa säga att vi farit i fyllan idag”. Med andra ord, om man kom hem hade man inte supit så värst. Margreta hade blivit tvingad av sina föräldrar att gifta sig med denna karl, som var en rik storbondes son. Margreta var ända barnet och föräldrarna var mycket mån om henne. Hon protesterade högljutt till både föräldrar och präst att hon inte ville ha den karlen men det var för döva öron. Lars förmögenhet tog också snart slut. I fyllan och villan ramlade han ner i en iskällare och slog sig halvt fördärvad, så att han i flera år fick ligga till sängs och tillsist avled. Margreta däremot var en mycket älskad person som avled många år efter den hatade äkta mannen.
Fadern Olof Persson fick tidigt lämna hemmet (de var ju fattiga efter branden) och söka sig allehanda arbeten och hamnade så småningom hos sina kommande svärföräldrar, träffade där Anna Larsdotter och fick ta över det fattiga hemmanet efter svärfaderns (den sängliggande Lars Zakrisson´s) död. Anna och Olof fick fyra barn; Per (P-O), Margreta, Anna och Karin.
P-O är noga med att förtälja om dygder hos sig själv och hos andra, han nämner att han är stolt att kunna säga att han under hela sitt liv ”varit nykter, aldrig begagnat snus och andra jämförliga olater, samt i likhet med min fader haft en fast karaktär, i mina avfärer sökt gjöra alla rätt samt varit bestämnd i givna löften”. Efter faderns död 1876 fick han ta över föräldrarnas jordbruk, han trivdes dock inte utan flyttade till Hassela 1882, där han tog tjänst som handlarbiträde. Efter moderns enträgna påtryckningar flyttade han dock tillbaka 1884. Syskonens förmyndare fick dock modern att sälja hemmanet för en spottstyver. P-O flyttade då till Frölland för att bli flottare.1887 gifte han sig med Bricken Olsson och flyttade hem till hennes föräldrar i Malsta. De åtta åren han bodde där var de sorgligaste i hans liv, varför förtäljer han ej men han skriver att de sålde sin del i gården för att få ”någon frid på jorden”. Efter försäljningen blir han en riktig mångsysslare. Han hade ju innan varit bonde, bodknodd och flottare, nu börjar han ägna sig åt skrivgöromål, bokföring, uppsättande av affärshandlingar, boutredningar, auktionsförrättning, lantmäteri samt ”på Kungl. Wäg och vattenbyggnadsstyrelsen förordnande varit arbetsledare för en del av de inom Bergsjö, Forsa och Delsbo väghållningsdistrikt med statsanslag utförda vägbyggnader”. Det är också nu som han införskaffar sin första kamera, vilken han lägger ut mycket tid och pengar på. Mer om fotograferandet senare. Vidare var han under åren 1914-16 anställd vid Ostkustbanans AB, där han utförde mätningar, stakningar och skötte allahanda kontorsgöromål under byggandet av ostkustbanan. Han var också ledamot av Berednings och Taxeringsnämnderna, revisor av kommunala och andra räkenskaper, elektor vid landstingsmannaval, ledamot av Kyrko och skolrådet och Kommunalnämnden och fullmäktige i Lifsmedelsnämnden. Utav alla dessa förtroendeuppdrag var det dock bara lantmäteriet han verkligen gillade, de andra uppdragen verkar bara ha ramlat på honom. Listan är mycket längre, här följer ett utdrag. Han var ledamot i Wägstyrelsen, polis (vilket han aldrig gillade), ordförande i Hästuttagningsnämnden, ledamot av Mönstringskommisionen, mm. År 1919 flyttade han till Sanna, Hälsingtuna och blev därmed av med nästan alla befattningar inom Rogsta socken till sin egen lättnad. Han blev också av med fotoateljén som han sålde, hädanefter blev det bara uppdragsfotografering. Livet med många förtroendeuppdrag fortsatte dock, 1920 blev han häradsman (och senare häradsdomare), 1921 ordförande i Kyrko och skolrådet, samma år i Pastoratsrådet, 1925 blev han kyrkovärd. Han hann också med att vara revisor i fattigvårdsstyrelsen, ordförande i Hälsingland Elektriska Förening. Mycket stolt skriver han att han blev tilldelad ”Kungl.Maj:ts medalj i guld av femte storleken med inskrift ”För medborgerlig förtjänst”-att i högblått band bäras å bröstet”, den 17 december 1932. Nämnas kan också att han var en skicklig jägare och prickskytt (han fick ofta pris vid tävlingar) och att han emellanåt var kantor i Hälsingtuna kyrka.
P-O´s fru Bricken var en stillsam kvinna som aldrig klagade på sin man och på att han sällan var hemma, hon skötte hemmet och barnen väl ”samt sällan, i likhet med många andra kvinnor, ägnat sin tid med att springa i gårdarne på kafferep och dylikt för att upphämta och berätta ”nyheter” om folk”. De fick tillsammans sju barn, först Inga 1889 sedan Anna -93, Olle -95, Emil -98, Helmer 1900, Hulda -03 och Axel -05. Av dessa barn var det bara Axel som fick chansen att utbilda sig och ta ingenjörsexamen till sin fars stora glädje. Glädjen blev dock inte långvarig då Axel dog (ogift och barnlös) sex dagar före sin 30 års dag 1935. Begravningen var mycket välbesök och blommorna var så många att de fick åka på en egen vagn efter kistan. Bara två av barnen blev kvar i hemtrakten, resten flyttade till bla. Söderhamn. Två dog ogifta /barnlösa (Olle och Axel). När Hulda dog 1988 fanns ingen av P O´s barn kvar i livet.
Någon gång under vintern 1974/75 gjorde Helge Nilsson från Bergsjö ett märkligt fynd i en skogslada i Via. Under en mängd bråte låg runt 400 glasplåtar, fotografier tagna av P-O Moberg under perioden 1900-1930. Många av plåtarna var angripna av mögel, men de var inte förstörda. P-O´s arvingar Emil Moberg, Helmer Moberg och Hulda Thunstedt skänkte samlingen till Hälsinglands museum. Museet tog kopior på korten samt gjorde en del förstoringar. De flesta fotografierna är tagna i och runt Rogsta men där finns också bilder från övriga norrhälsingland. Fram till 1919 finns det många ateljébilder men efter mest utomhusbilder. I Hudiksvalls Tidning från den 14 juni 1975 är man imponerad av P-O´s skicklighet som fotograf. ”Fotograf Moberg har i sin produktion visat en raffinerande skicklighet i att just fånga situationsbilder. Det ger flera bilder från olika gårdar bevis på.” Tidningen skrev om en fotoutställning som Hälsinglands museum anordnade med fotografierna ifråga. På utställningen visades också kameran han hade tagit korten med. Många av fotografierna är fantastiska tidsdokument. Där finns många bilder på döda spädbarn, man kan tänka sig att bilderna skulle hjälpa föräldrarna att minnas. Där finns många familjebilder, bilder på födelsedagsfester, bröllop och hästar, flera kort tagna på honom själv och på familjen. De roligaste bilderna är dock situationsbilderna, bilder tagna under lite lösare förhållande. Ex på lysande bilder är bl.a. ett par bilder på familjerna Juhl och Forsberg från Sanna tagna runt 1920. Bilderna föreställer en picknick i det gröna, där familjerna (åtta pers.) ligger utsträckta på en filt och en av männen sneglar in i kameran med en pipa i mungipan. En annan mycket bra bild är en från en möhippa, där hälften av kvinnorna är utklädda till män, med byxor, hattar och lösmustascher, och två kvinnor är utklädda till brudpar. Två andra bra bilder är ett kort taget på tre vägarbetare som arbetar med Strömsvägen i slutet av 20-talet, poserande framför kameran iförda arbetskläder, men ingalunda stelt uppställda. Det andra kortet föreställer en massa personer iförda folkdräkter vid en utställning i Hudiksvall, en kvinna på fotot blåser i en tre meter lång näverlur, det är svårt att missa glädjen i bilden. På museet finns idag sex pärmar fulla med fotografier tagna av P-O, en fjärdedel av dessa är förstorade. En av förstoringarna, den är ca en meter hög och en halv meter bred, är ett självporträtt av P-O, där han står iförd jaktkläder (jakt var hans favoritsysselsättning) och med en nyskjuten hare i ena handen och med en bössa i den andra, vid hans fötter ligger en jakthund. Det var nog så han ville bli ihågkommen av sina efterkommande, som den skicklige jägaren.
Sist i ”stamtavlan” finns ett tillägg omfattande fyra sidor som avhandlar det hemska ”Wärldskriget”, och om hur svårt och jobbigt det var att leva under den tid som kriget (första världskriget 1914-18) varade och ytterligare en tid efteråt. Det han var mest oroad över, bortsätt från de galopperande varupriserna, var sedlighetsförfallet bland människorna. Det fanns lagstadga maximipriser på många varor, t.ex. för smör 4,85 kr kilot, handlarna kunde dock ta 7-10 kr, år 1919 ända upp till 12-15 kr och i Stockholm ända upp till 50 kr för en vara som före kriget kostat ca 2 kr, således en prisökning med 2400%. Samma sak gällde för många varor. Orsaken till prisstegringen var bristen på varorna ifråga, för att överhuvudtaget få tag på varorna var handlarna tvungna att bytesslå med privatpersoner eller grossister. Bytandet av ransoneringskort stack också P-O i ögonen, att byta korten var lagbrott och sågs inte med blida ögon av honom. Sedlighetsförfallet fortsatte efter kriget med ökad hembränning och festande, folk kunde belåna obligationer eller växlar bara för att kunna hålla en fest, det uppfattade han som vansinne. ”Några hava tagit inteckningar i sina fastigheter för inköp av bilar m.m. oaktat de egentligen icke varit i behov av desamma. Man har ofta haft orsak fråga: ”Hur skall allt detta sluta”?”. Prisökningen gav upphov till hunger och svält och ofta gick Mobergs till sängs med tom mage utan förhoppning att morgondagen skulle föra mer sovel med sig. Han fortsätter: När förhållandena kunde bliva så odrägliga här i landet som förskonades från krigets elände och fasor om vilka man i alla dagliga tidningar fick läsa, då kan ni förstå huru det var i de länder der blodsvälten dagligen gick fram. Arma folk’. Och när skall den tid komma då diplomater och krigshetsare skola inse deras dåraktiga galenskap och vansinne? Dessa rader skrevs alltså fyra år innan andra världskriget.
För att avsluta detta lite lättare och gladare så ska jag återge lite anekdoter från Hälsingtuna med omnejd som P-O, Emil och Kurt Moberg har berättat. Först kan berättas om P-O´s morbror, Per som var en mycket skicklig violinist och anlitad jämt när det skulle vara fest och gamman. Under ett bröllop då Per spelat och svängt sig i flera timmar, uppenbarades plötsligt en varelse med svans som svängde sig med bröllopsgästerna. Det märkliga var dock att ingen förutom Per upptäckte honom. Per lade genast fiolen ifrån sig, sade att ”Nu kommer jag ej längre att locka folk till helvetet” och rörde aldrig vare sig fiolen eller flaskan mer, utan blev djupt religiös. Så har vi bondmoran som ville verka mer bildad än hon var. En dag hade hon lärt sig ett nytt ord, och hädanefter fick gårdsfolket och grannar höra: ”Ät mer gröt pojkar, det är centralt det.” Eller ”Tag en till kaka nu, det är centralt det”. P-O har berättat om den enda gången han fick smaka ”risbastu” av sin far, ett par tre år innan konfirmationen, så här gick det till; P-O fick ej gå ner till den närbelägna ån utan lov, han fick ej heller låna skjutvapen utan lov, nu lyckades han bryta mot båda ”buden”. Han ansågs sig gammal nog och förmer än sina syskon så han snodde far sins gevär och gav sig ner mot ån. Vid ån fick han syn på en and, som sekunden senare var skjuten. Jublande glad över att skjutit sin första and sprang och hoppade han hemåt för att visa vad han nedlagt. P-O´s far blev inte alls glad. Lånat geväret utan lov och gett sig ner till ån utan lov, det kan bara bli en sak – riset! Far hans lär ha uttalat det klassiska, ”Det smärtar mig mer än dig min son”, när han utdelade straffet. Och till sist en rolig berättelse från Sanna gästis. Sent en kväll knackas det på gästgiveriets dörr, pigan öppnar. Utanför står en man som pratar något obegripligt språk. Pigan ser ut som ett frågetecken i ansiktet. Främlingen finner sig och frågar på engelska: ”Speak english”. Pigan bara gapar. Främlingen fortsätter. ”Sprechen sie deutsch”. Pigan vänder på klacken och springer vettskrämd in och ropar: ”Det står en galning på bron och säger att får han inte spicke sill så spräcker han dörrn.”
Not. Alla citat utom de i anekdoterna och det gällande fotografierna är hämtade från ”Stamtavla, uppsatt av P.O. Moberg i Hälsingtuna och Sanna år 1935.”
Källor: ”Stamtavla” 1935.
Hudiksvalls Tidning 16/10 1944 och 14/6 1975.
Söderhamns Kuriren 14/6 1975.
Fotografier och plakat från Hälsinglands Museum.
Hörsägner berättade av Per Olsson Moberg 1859-1944.
Emil Moberg 1898-1985.
Kurt Moberg 1939- .
Sammanställt av P-A Moberg, Lindefallet – vid Enångers Bildverkstad 2007
Per Allan Moberg (sonsonsson), Lindefallet den 20 mars 2003.